Stjärnbärarens önskan

2015

Även om svaret var självklart, frågade jag mig själv återigen: ”Vad vill JAG skriva om?”

Så påbörjades en lång, strapatsfylld resa mot vad som skulle komma att bli Stjärnskådartrilogin, och min debut. Och att det skulle krävas en black out inför publik för att jag skulle våga ta steget att börja om på nytt.

Det var under ett författarevent som jag insåg att jag inte längre skrev för mig själv. Jag visste att jag hade något stort på gång, men att det hade överskuggats av mina orimliga krav på perfektion och de förväntningar som fanns på mig som skrivande person. Jag visste att jag kunde skriva, fick ofta höra det, men att jag säkert slösade med talang på en genre som väldigt få skulle vara intresserade av.

Vid det laget hade jag hållit på i närmare tio år med mitt dåvarande fantasymanus. Försökt stöpa om det så att det skulle passa alla. Jag jagade min debut som jag tävlade mot mina författarvänner, som en efter en blev utgivna — jag MÅSTE komma i mål! Efter år av mobbning var jag väldigt rädd för att bli utestängd från gemenskapen och ett förlagskontrakt skulle vara beviset på att jag inte var värdelös. Stressen formligen krälade runt i magen på mig. Om jag nu var så duktig som det påstods, varför fick jag bara standardrefuseringar? Var det ingen på förlagen som såg att jag kunde skriva?

Det slog mig aldrig att det kanske var på grund av mina bristande kunskaper i dramaturgi och gestaltning (jag hade ingen aning om vad jag höll på med vid det här laget) som gjorde att förlagen tackade nej och inte på grund av karaktärernas sexuella läggningar, men jag var alldeles för upptagen med att komma ifatt och debutera som alla andra. Jag behövde få någon slags upprättelse mitt i all obearbetad skit som jag bar runt på. Det blev en kaotisk start på min författarresa. Rädslan över att inte längre passa in i gänget fick mig att fatta ett mycket korkat beslut, men det ledde också till någonting bra: insikt.

Det var söndag eftermiddag och sista dagen på eventet. Jag hade lyckats knipa en åtråvärd plats på scenen, där man skulle berätta om sitt manus i tre minuter. Inför publik. Inför branschmänniskor, bokintresserade och andra med författardrömmar. Och att prata inför folk var det värsta jag visste, men det var det enda alternativet jag såg just då.

När det började dra ihop sig var jag så less på skiten att jag skulle ha rest mig upp och gått. Jag kände inget alls för den här berättelsen längre, men jag kunde inte dra mig ur. Detta var min chans! Min överarbetade hjärna skrek åt mig att sluta. Och när mitt namn ropades upp tillsammans med några andra aspirerande författares och jag ställde mig nedanför scentrappan för att välja mellan mikrofon eller mygga var det som att världen slog runt och jag rusade ut. Det kändes som att publikhavet skulle skölja över mig som en våg. Jag skämdes. Jag grät. Inne på damernas lovade jag mig själv att aldrig kalla mig författare något mer. För jag var ingen. Det där jäkla manuset som jag hade kämpat med gick inte att få någon fason på. Det fanns inte någon röd tråd att förhålla sig till, bara ursäkter och dravel. Ett enda stort kaos — jag var ett enda stort kaos av ouppnåeliga författardrömmar och bräcklig självkänsla. Lektören som ”bad” mig stryka 98% av handlingen hade rätt.

På sätt och vis.

En vecka senare tog jag prinsarna och stack, men jag var rädd för att börja om på nytt. Rädd för att bli ensam och utstött och kallad idiot för att jag inte kunde skriva ”normalt” eller i en ”normal” genre. Jag stirrade på det tomma Worddokumentet som jag hade framför mig och lät orden komma. Om jag skulle skriva ner berättelsen var jag tvungen att göra det från hjärtat. Med min egen författarröst. Utan att ha förlag och potentiella läsare i åtanke. Jag skulle bara skriva, helt utan mål. Lära mig berättelsens melodi. Vem var stjärnbäraren och vad var hans önskan? Vilka var stjärnskådarna och var mörkeralverna så ondsinta som det påstods? Och någonting hände. En queer fantasy romance såg dagens ljus. Stjärnbärarens önskan var bokens titel. Plötsligt började folk gilla det de läste — de ville se mer av Love och Melinde! Jag fick min första personliga refusering och förlag och litterära agenturer började se potential. Jag startade upp Instagramkontot @anna.jansdotter 2019 tack vare en väldigt snäll förläggare på ett mindre förlag och blev kort därefter med litterär agent. Och på våren 2021 skrev vi kontrakt med SAGA Egmont.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, skriv det du brinner för. Läsare och förlag ser när du har skrivit något som du verkligen tror på <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen